Jag vet att det är ett par månader efter. Men Art Deco-robotar som röjer Montevideo är tidlös underhållning och någon av er kanske har missat den här historien. Den uruguayanske kreatören Fede Alvarez gjorde Ataque de Panico! för i princip inga pengar alls, lade upp det på Youtube, fick en massa tittare och sedan ett erbjudande av Sam Raimis produktionsbolag Ghost House att göra långfilm baserad på klippet. Hoppas att Alvarez bränner lite av stålarna på ett manus och några habila skådespelare också.
Och eftersom att jag ääälskar animerade jätterobotar måste jag ju påminna om den två år gamla favoriten A Gentlemans Duel:
Atom Egoyan har gjort många bra och många lätt obegripliga filmer. Hans Felicias Resa är en mina absoluta favoriter och jag gillade verkligen Sanna lögner (Where the Truth Lies) och ganska utmanande Adoration. Så därför är jag ju väldigt nyfiken på hans nya film - Chloe.
Historien kretsar kring en gift kvinna (Moore) som tror att hennes ganska flirtiga man (Neeson) har tendenser till otrohet. Genom att hyra in en ung vacker dam (Seyfried) vill hon testa mannens trohet. Problemet är förstås att Chloe, som den unga damen (och tillika filmen) heter, fattar tycke för mannen hon ska förföra. Känns det ni igen? Just det, franska Nathalie från 2003 med Gerad Depardieu, Emmanuel Beart och Fanny Ardant är inspirationen.
När Egoyan får till det är hans thrillerskapande klart i klass med den stora inspirationskällan Hitchcock. Jag är alltid sugen på vad egyptkanadensaren med armenska rötter hittar på. Mitt enda aber inför Chloe är att jag inte riktigt har övertygats av Amanda Seyfried ännu. Men kanske blir det här hennes riktiga genombrott?
Och för er som vill se en något mer vuxen version av trailern (läs mer naket) finns det här.
Kände mig tvungen att spinna vidare (ursäkta) på Elinas tankar om att Sam Raimi inte kommer föra Spindelmannen-franchisen vidare. Undrar vad som sades på det där mötet hos Sony. Efter 1,1 miljarder intjänade dollar och tre omåttligt populära filmer (även om trean haltade lite) så är det tydligen dags för en nystart. Spidde ska tillbaka till skolan och åter bli biten av det radioaktiva krypet.
Black Cat - det enda som kan rädda Spider-man.
Om det var Sony som tröttnade på Raimis envishet eller om det var regissören som var rädd att filmbolaget skulle in och pilla för mycket i fyran, något som beseglade treans öde, är omöjligt att säga. Rykten säger att Raimi vägrade släppa tanken på att ha John Malkovick som skurken The Vulture och att Sony inte gillade idén. Kanske var det den konflikten som i slutändan knäckte den luckrativa kamelens rygg.
Tobey Maguire fortsätter inte heller med sitt nätspinnande. Han börjar väl bli lite gammal (37 när nästa film ska ha premiär) för att spela gymnasieungdom. Tolv år yngre Zack Efron har utpekats som efterträdare. Vem som ska regissera är långt ifrån klart men filmen ska lanseras till 2012 och det är alltså inte Spider-man 4 längre utan snarare Spider- Man 1 version 2.
Det enda säkra är att James Vanderbilt fortsätter att skriva manus. Han har visserligen skrivit Zodiac, men har också relativt tama The Rundown och Basic på sitt samvete. Hur som helst känns Spider-man ganska trött. De bästa klassisk Spidde-skurkarna har betats av. Enda sättet att få mig intresserad är om man tar in Black Cat, låter Marvel-vane Kevin Smith regissera och struntar i PG-13-gränsen. Men det kommer aldrig hända. Nej, jag tror nu att vi kan dödförklara Spider-man-franchisen redan nu.
Att år 2010 göra en remake av tokostiga A-team känns så fel att det måste vara rätt. Den putslustiga action-komedi-serien var fånig redan på det glada 80-talet och kan bara ses med glimten i ögat. För den som inte gick på mellan- och högstadiet under tidigt 90-tal och därför inte kom hem perfekt till eftermiddagssändningarna på kabelteve kan en kort summering av handlingen behövas:
Fyra Vietnamveteraner blir felaktigt anklagade och dömda för ett brott de inte begått. De rymmer från ett militärfängelse och börjar försörja sig som resande problemlösare samtidigt som de försöker undkomma militärpolisen. Historien har uppdaterats för att hålla 27 år senare (vilket är intressant eftersom att den knappt höll då).
Dessutom har man stuvat om i rollsättningen då originalensemblen har fullt upp med att göra reklam för tv-spel, göra röster till tv-spel eller vila i frid. Face spelas numera av Bradley ”Baksmällan” Cooper vilket får ses som ett klockrent val. Lika välcastad är rollen som BA Baracus. MMA-fightern Rampage Jackson kan visserligen inte skådespela för fem öre, men det kunde inte Mr T heller. Sharlto Copley (District 9) kan nog göra en helt okej Howlin’ Mad Murdock även om ingen någonsin kommer kunna toppa Dwight Schultz från originalet.
Däremot finns det ingen rim och reson i valet av skådespelare för gängets ledare. Trots att jag sett honom på posters, i teaser-trailers och har sett bilder från inspelningsplatsen tvivlar jag fortfarande på att man verkligen har valt Liam Neeson att spela Hannibal. Även om Neeson väl var helt okej hämnande farsa i Taken så kan jag verkligen inte se honom spela den klämkäcka, cigarrökande, kameleonten som leder veteranerna.
Risken finns att Neesons medverkan i A-team leder in honom på den bana som Michael Caine och Max Von Sydow vandrat länge. När en skådespelare av rang börjar välja filmer efter plånboken istället för manus så hamnar man lätt i Hajen 4 och Judge Dredd. Vi får hoppas att A-team-filmen är helt magiskt bra eller att Neeson bara trampat lite snett och är tillbaka på den smala vägen till nästa film.
Haha! Jag gillade ju Prinsessa väldigt mycket så jag är glad att den får Guldbagge, men å andra sidan kanske det betyder att jag är helt fel ute, med tanke på hur fel Bagge-djuryn brukar ha. Humm… Nåja, här är min tippning (mestadels efter huvet):
Bästa film I taket lyser stjärnorna
Bästa regi Fredrik Edfeldt för Flickan
Bästa kvinnliga huvudroll Noomi Rapace för rollen som Lisbeth Salander i Män som hatar kvinnor
Bästa manliga huvudroll Claes Ljungmark för rollen som Sven-Erik i Det enda rationella
Bästa kvinnliga biroll Tova Magnusson för rollen som Anna i Flickan
Bästa manliga biroll Sven-Bertil Taube för rollen som Henrik Vanger i Män som hatar kvinnor
Bästa manuskript Teresa Fabik för manuskriptet till Prinsessa
Bästa foto Hoyte van Hoytema för fotot i Flickan
Bästa utländska film Det vita bandet/Das weiße Band Regi: Michael Haneke
Bästa kortfilm Skrapsår av Gabriela Pichler
Bästa dokumentärfilm Drottningen och jag av Nahid Persson Sarvestani
Jag är ganska bitter på Jennifer Lopez. Efter att ha gjort snygga men intetsägande konstexperimentet The Cell, obehagliga Oliver-Stonethrillern U-turn och utmärkt sig i coola Soderbergh-rullen Out of Sight (med det sena 90-talets bästa vita duk-kemi, jag har aldrig riktigt kommit fram till om jag vill vara Lopez eller Clooney i den där bakluckan) blev hon J.Lo och ägnade sig åt trallpop och dåliga romantiska komedier. Enda undantaget är förstås Shall We Dance som är mormors favoritrulle och därmed automatiskt en bra film. Slöseri på en skådespelerska som faktiskt har mer än bara utseende om man bara ger henne repliekr med lite tuggmotstånd och en bra regissör.
Efter Hector Lavoe-biografin El Cantante tillsammans med maken Marc Anthony verkade det som att Jennifer Lopez var klar med filmbranschen. Men så ondskefull kan ine världen vara och fyra år senare kommer alltså Jenny from the Block med en ny film. Men tyvärr verkar det inte skådespelerskan Jennifer Lopez utan varumärket J.Lo som är tillbaka. Den här gången med papptråkiga Alex O’Loughlin från Moonlight (en vampyr-teveserie som var så dålig att jag var tvungen att se alla avsnitt av den första och enda säsongen) som bollplank för förutsägbara och kräksgulliga skämt.
The Back-Up Plan handlar om en kvinna som beslutar sig för att försöka bli på tjocken med hjälp av provrör och donatorer. Den obligatoriska krånglet innefattar att ”Mr Right” självklart dyker upp så fort hon har blivit gravid. De blir kära, men hur ska han ta att hon ska ha barn? Vojne, vojne, vojne.
Jag hade hoppats på en tät indie-thriller som Lopez comebackrulle, men uppenbarligen får jag vänta och istället se barscenen i Out of Sight igen, och igen, och igen…
David Cronenberg har sedan länge jobbat med en film om Sigge Freud och C-G Jung vid namn The Talking Cure. Inspelningarna har inte kommit igång ännu och det har varit snack om filmen sedan 2007, men nu har man i alla fall gjort en genialisk casting. Det är nämligen Inglourious Basterds-duon Michael Fassbender och Christoph Waltz som ska spela Jung och Freud. Lite mer tveksam är jag till Kiera Knightley som den ryska studenten Sabina Spielrein, men det är mest för att Kiera har en del att ta igen sedan Pirates-uppföljarna
Hur som helst så tänkte jag direkt på den utmärkta John Huston-rullen Freud från 1962 med världshistoriens kanske vackraste man i huvudrollen. Jag talar förstås om Monty Clift som dog 46 år gammal men som aldrig åldrade förbi 23 trots rejält alkoholmissbruk. Originalmanuset skrevs av Jean-Paul Sartre men användes inte då ansågs vara för långt och komplicerat. Resultatet är en väldigt förenklad beskrivning av hur Freud utvecklade psykoanalysen. Trots detta är det sevärt, även om det krävs en del komplettering om man vill få en riktigt bild av den österrikiske neurologen. Om inte annat är Monty Clifts knivskarpa skägg en anledning att bänka sig i soffan. Filmen är svår att få tag på men lyckligtvis finns den (än så länge) tillgänglig på Youtube.
Vi fortsätter att beta av männen och kvinnorna bakom filmerna som inte får lika mycket uppmärksamhet som regissörer och skådespelare. Idag ska vi besöka en relativt färsk producent, som nästan aldrig har kritikerna på sin sida.
Namn: Lorenzo di Bonaventura Född: 1957 Filmer i urval: Transformers, Transformers – De fallnas hämnd, 1408 Onödig fakta: Var en av kostymerna på Warner som propsade för att studion skulle satsa på The Matrix.
Lorenzo di Bonaventura jobbade under nästan hela 90-talet på Warner Bros. Han arbetade sig till titeln som ”President of Worldwide Production” innan han tackade för sig och vandrade över från distribution till produktion.
Bonaventura startade sin producentkarriär med att vara en av tio(!) producentkockar som soppade till seriefilmatiseringen Constantine. Det där med att ta en bra sak och göra det till en guldko som håller betydligt lägre kvalité än originalet är lite Bonaventuras grej. Doom, två Transformers, Stardust, Shooter, 1408och nu senast G I Joe står på italienskättlingens resumé. Han har utöver 1408 även jobbat med Mikael Håfström i dennes Hollywood-debut Derailed (som för övrigt är Bonaventuras billigaste film med ”bara” 22 miljoner dollar i budget).
Bonaventura med Michael Håfström och Samuel Jackson.
Men Bonaventura får inte fortsatt förtroende på grund av sin inblandning i taffliga independent-thrillers. Med få undantag (Doom och Imagine That) är Lorenzos produktioner alltid inkomstbringande. Siffror från Box office mojo visar att Di Bonaventura-producerade filmer har gått drygt en och en halv miljard dollar plus, på drygt fem års arbete!
Framöver får vi se om hans guldfingrar kan göra så att dramathrillern Salt blir Angelina Jolies första spelfilm som passerar den magiska 200-miljonersgränsen. Ännu längre fram är Bonaventura knuten till ”nystarten” av Tom Clancys Jack Ryan-karaktär och den fjärde Snuten i Hollywood-filmen.
Jag fortsätter med tv-tipsandet och kräver att ni ser/spelar in Linje Lusta imorgon. Marlon Brando som Stanley Kowalski och Vivien Leigh som Blanche Dubois är värt att se även för den som är allergisk mot svartvitt.
Den filmatiserade Williams-pjäsen nominerades för tolv Oscar 1952 och kammade hem fyra av dessa. Karl Malden, Vivian Leigh, Kim Hunter fick varsin guldgubbe men Brando fick se sig slagen av Bogart i Afrikas Drottning. Filmen startade Brandos karriär och man förstår direkt varför han blev en stjärna. Rollen som den fruktansvärt obehaglige och på samma gång enormt karismatiske skitstöveln finns det fortfarande ingen som gör bättre. Samtidigt är det intressant att Brando, som har en imponerande rad mustiga rolltolkningar under sin karriär, gjorde sin näst bästa prestation i sin genombrottsfilm (han gjorde Männen två år tidigare). För mig är han bara bättre i Storstadshamn från 1955.
